En valpjävels liv

Hej igen.

Efter en vecka på läger utanför Barcelona, kommer jag nu vara hemma ett par dagar innan det bär av igen. På fredag drar jag till Thailand med landslaget på den årliga januariresan.
Lite mer än en vecka i Thailand följs sedan upp med drygt en vecka i Benidorm med IFK Göteborg och turneringen Copa del Sol.
Hur kul och härligt det än må vara att åka från vädret i Sverige, så blir det tufft för familjen när jag är borta. Med två barn som går på förskolan och en arbetssökande sambo, finns det en del att göra.
Det är en av uppoffringarna man gör som fotbollsspelare, som kanske allmänheten inte alltid tänker på.

Nu är det inte så att jag klagar över att vara fotbollsspelare, verkligen inte, men att konstant vara borta på Lucas födelsedag är inte så roligt. Och att lämna hemmet i drygt en månad varje januari är skönt och härligt rent temperatur- och träningsmässigt.
Men just i år fyller Lucas 5 år när jag är borta och han är stor nog att tycka det är jättejobbigt att pappa är borta så länge. Jag tycker det är hemskt att höra honom fråga när jag ska åka nästa gång. Jag försöker förklara att jag alltid kommer tillbaka snabbt, men det är inte alltid lätt.
Detta är givetvis inget som bara drabbar fotbollsspelare, men det gör det inte mindre tufft när det väl är dags. Och detta är inget försök till medlidande, utan bara ett sätt att förklara hur mina och många andras försäsonger ser ut.

På tal om försäsonger, så har ju det här årets försäsong precis börjat. Det är löpning och styrketräning, blandat med en massa fotbollsträningar.
Fotbollsträningarna flyter oftast på bra, eftersom alla älskar att spela fotboll, det brukar vara värre med löpning och styrketräningen. Själv har jag aldrig haft problem med styrketräning, jag tycker det är ett nödvändigt ont, men jag har under en längre tid, varit bland de starkaste i laget och därför tycker jag det är okay.
Då är det långt mycket värre med löpningen, usch, även om jag blivit bättre, så tycker jag det är så tråkigt. Jag är ofta bland de sämsta på testerna och därför avskyr jag dagarna när vi ska springa.
Jag vet att jag är en av de spelare som behöver det mest, men det hjälper knappt.
Men jag får gnugga på, jag vet att det är bra för mig och jag vet att jag har nytta av det. Men när karriären är slut, har jag väldigt svårt att se mig själv springa runt i skogen. Då får det bli gym och tennis och liknande.

Jag har en dröm att jag ska börja spela handboll igen, när fotbollen är slut, men vi får se hur det blir med det. Kanske inte ens orkar snöra på mig skor vid det laget.

Nästa inlägg kommer lite tätare inpå detta, har för ambition att skriva två inlägg i veckan från idag. Jag får se om jag lyckas hålla den takten.

Må väl nu vänner så hörs vi snart igen..