Tänk om..

När jag nu skriver till er, är det efter en tids fundering.
Är detta med blogg nånting för mig? Har jag tiden och orken att leverera det som mina läsare vill ha? Är jag överhuvudtaget intressant att läsa om?

Jag tror att jag gick in detta bloggträsk med en del förutfattade meningar. Jag ville nog gärna skriva en krönika i varje blogginlägg. Jag vet att jag kan skriva ganska bra texter när jag lägger manken till, men orkar jag göra det vecka ut och vecka in?
Jag läste Erik Nivas blogg om Bradford-supportern som överlevt en eldsvåda och sen dessutom fick handskas med det helt fruktansvärda i att ha ett cancersjukt barn. Jag grät, skrattade och knöt näven under de få minuter av mitt liv det tog mig att läsa, men jag fick samtidigt klart för mig vad det är som gäller.

En, kanske två gånger om året är vi i IFK Göteborg på Astrid Lindgrens barnsjukhus och försöker göra nytta. Jag hoppas och tror att vi gör det. Vi möter människor som har fått ta den tuffa delen av livet.
Småpojkar som har varit med om mer än vi "friska" bara kan våndas över.
Tonårstjejer som både besegrat cancer och hjärtproblem av ren vilja.
Jag tyckte själv att min semester med Lucas olycka, visade mig stunder jag aldrig skulle vilja att min värsta fiende ska behöva uppleva. Och då är det lyckligtvis, med facit i hand, ingenting mot vad dessa tappra ungdomar och barn tar sig genom varje dag.

Kontentan av det hela är att jag fått perspektiv på allt, jag vet att jag har det bra och att andra inte har det lika bra. Tanken är densamma varje gång man kliver ut från sjukhuset, men man kliver otäckt lätt in i samma vardag igen. Denna gången hoppas jag att jag och kanske nån med mig, kan få sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt i livet.
Jag hoppas att jag fr.o.m nu kan kliva upp 05.45 utan att vilja söva mina barn, jag hoppas att jag varje dag på träningen tycker jag är lyckligt lottad som får spela fotboll i IFK Göteborg, jag vill kunna uppskatta att jag någon gång är ledig mitt i veckan och kan hämta barnen på dagis tidigare än väntat.

Jag vet också att mycket av det jag skrivit är saker man kommer tänka på i ett par dagar, att jag mot slutet av veckan kommer gå och vara skitnervös inför Bragematchen.
Att jag som vanligt kommer "glömma" ringa min farfar och farmor, trots att farmor är sjuk.
Med en enda anledning, jag är så sjukt nervös över att jag inte säger rätt saker.
Vad ska jag säga? Hur börjar jag?
Jag är så dum, osäker, feg, självisk och allt annat du kan komma på.
Men i morgon är det jag som hälsar på pappas föräldrar, med Lucas och mitt dåliga samvete.
Nu vet ni alla det, så jag kan inte backa ur.

Så det som gäller är att jag kommer skriva mer kortare texter i bloggen, kanske lägga till lite mer dagliga aktiviteter. Kanske inte försöka redigera alla ord, formuleringar och stycken.
Om jag inte skriver grammatiskt riktigt så kanske det är för att jag inte är någon journalist.
Jag kan, jag vill, men jag orkar inte alltid..

Hoppas detta inlägg kan få någon att tänka lite annorlunda, om inte så fine!
Jag försöker!!

Må väl!!!