En valpjävels liv

Resan började med samling utanför Partillebo-hallen klockan 04.30 på lördagsmorgonen. 
Den forsatte i den kokande hallen i Flensburg där hemmalaget precis slagit ut Sävehof ur Champions League.
Iförd rosa peruk och med trummor som precis hade tystnat stod jag och njöt av stämningen. Vi hade förlorat slaget, men vunnit minnen för resten av livet. 
Jag vänder mig åt vänster och säger till mina resekamrater:
- Fan, detta är så sjukt coolt att fått vara med om..
Tobias Albrechtsson och Andreas Ungesson nickade och log.
Några år senare skulle dessa två herrar vara med och ta Sävehof vidare till slutspel i Champions League.
Återigen med en skrikande Hysén på läktaren, dock utan den rosa peruken.

Att det skulle bli Sävehof för mig var inte alltid givet. RIK dominerade svensk handboll, med spelare som Stefan Lövgren, Ljubomir Vranjes och Peter Gentzel, sopade dom allt som oftast rent i Elitserien.
Men jag tyckte det blev tråkigt att hålla på dom som alltid vann, så jag började leta alternativ.
Sävehof var alltid med och slogs, men var inte de dominanter som dom är idag.

Jag började gå till Partillebo-hallen först 2001 och det var egentligen inte handbollen som var viktigast då. Jag skulle dit med en kompis och träffa nån Maria, som de skulle fixa ihop mig med.
Jag trodde hela tiden det var en herrmatch vi skulle se och jag ska erkänna att det inte var damerna jag ville se.
Det lät jävligt fel, men ni förstår och det visade sig vara det bästa som hänt mig.
Maria heter nämligen Kaspersson i efternamn och har nu varit min flickvän i 11 år.
Vi har två söner ihop och att vi träffades från första början är mycket tack vare vår vän Anna, men också Sävehof...

Sidospår, vad jag ville få fram var att min "kärlek" till Sävehof, har växt med åren.
Maria spelade i Sävehof och jag fick förmånen att lära känna hennes kompisar Frida, Malin, Anna, Emmeli och deras pojkvänner. En utav killarna var Erik Fritzon, om inte Mr Sävehof, så i alla fall väldigt nära.
Vi började gå på matcher, såväl herrarnas som damernas.
Vi umgicks med vårt gäng och blev med tiden väldigt tighta. Detta gjorde att det blev ännu roligare att följa Sävehof.

I mitten av december 2004, var jag hemma på semester från Stockholm, där jag bodde på den tiden.
Det var min polare Håkan som frågade om vi inte skulle åka till Tyskland och kolla när Sävehof spelade Champions-league mot Flensburg. Sävehof hade vunnit hemmamatchen med 4 bollar, så det fanns en viss förhoppning om avancemang.
Sagt och gjort så följde vi med supporterbussen och på bussen fanns framtida storspelare som Tobias Albrechtson, Andreas "Ankan" Ungesson och jag tror att Victor Fridén var med också. Men hur som helst, var vi ett gött gäng som åkte. Dessa killar var inte mer än 16-17 år, men lovande juniorspelare som redan då var på väg mot A-laget.
A-laget som då innehöll storstjärnor som bl.a Jonas Larholm, Kim Andersson, Per Sandström och Janne Lennartsson.

Matchen i sig förlorade Sävehof med fem mål, vilket betydde att de var utslagna, men stämningen i hallen var magisk.
Jag har hört mycket om tysk handboll och matchen motsvarade alla förväntningar, det spelade inte ens nån roll att "vi" inte vann.

Det som började med ett missförstånd, har lett till att jag numera har ett favoritlag som har dominerat svensk handboll på både herr och damsidan de senaste åren.
Sm-gulden har avlöst varandra och Champions League-äventyren har avlöst varandra, med matcher mot Kiel, Barcelona, Atletico Madrid, Celje m.m.

Jag är tyvärr inte så närvarande som jag önskar vara längre, familjen och fotbollen får gå före, men SM-finalerna ser jag och alla matcher som visas på TV också.
Jag lyckas ta mig ner till Partillebo-hallen några gånger om året och det är alltid lika kul att vara där.
Det spelar egentligen ingen roll hur matchen slutar, jag är givetvis besviken om vi inte vinner, men jag är inte där för resultatet egentligen. Jag har lärt mig att min relation till Sävehof är på ett annat plan.
Jag får vara del av en förening som jag inte tillhör och aldrig har tillhört, men ändå tillhör på nåt sätt.
Och det är det fina med Sävehof, dom finns där oavsett om jag ser matcher på TV eller på plats, oavsett om det blir vinst eller förlust.
Det är min chans att vara supporter på ett alltid positivt sätt utan att låta det styra mitt liv.

Så till alla er därute som tillhör Sävehof eller på något sätt förknippar er med Sävehof.
Tack för att ni gör så att jag kan få känna mig delaktig..
Resan började för många år sedan och den pågår fortfarande.